Igår rapporterade jag från Whitney Houstons konsert i Globen. Jag håller verkligen med Håkan Steens recension – det var rörande. Hon kämpade och kämpade, men rösten höll inte riktigt.
I de få glimtar av gamla Whitney som tittade fram blev jag nästan lite tårögd. Hon har en makalös scennärvaro.
Den märktes särskilt i ”I didn’t know my own strength” som lät kraxig men som verkligen kändes självupplevd. Jag ville ge henne en kram.
